Me and Brian went to see Crue Fest 2008 a couple of weeks ago. Of course he hooked us both up with VIP tickets and some other goodies. They served free food, the weather was… well, it was hot as hell, and for some reason not even remotely imaginable by man kind, I had decided to wear jeans. This might be one of the few times I’ve ever had anything other than shorts and flip flops on, and I was at a festival with 20′000 or so people sitting in the grass kicking it with their short. I hated them for a while, then I hated myself. Then I had some more Patron shots and I didn’t care about my pants anymore.

With Trapt, Papa Roach, Buckcherry and of course Motley Crue, this day was about to almost beat a good back rub.

In the name of honesty, I haven’t been listening to Buckcherry that much and I don’t really know any songs by heart. But they put on a very good show, and the singer is quite a show man. He likes sex, that’s for sure. We spent some time in the box we had access to, with tables and what not. But after some time that kinda got old, I wanted down in the pit. We did after all get our hands on some pit wrist bands (because Brian is Brian… Ask Rachel, she knows what I’m talking about).

Papa Roach also put on a really good show. In comparison to Buckcherry and Motley Crue, they were a little stale, but I have to say I was a bit surprised of how well they sounded live. I did not think the singer would be able to perform that well for a full concert. Well played my friend!

Motley Crue was just amazing. An awesome performance. Tommy Lee held his little one man show in the middle, with his Tit. E. Cam… I think I got on it right at the end, not sure why… Maybe my full chest draw his attention, because there wasn’t a girl in sight (so to speak), and Brian was nowhere to be found. Yeah, must’ve been me. Some classics were played and the crowd went mad. I think this was the first show I’ve been to in the US where the stage security did not force people (girls) sitting on the shoulders of their rocker lovers to get down from there.

Check out all the photos at my flickr stream. All photos were taken by Brian.

You need Flash player to view this video.

Me, Diana and Brian finally went to see Missy Higgins a couple of weeks ago. I’ve been waiting for her to come back to the US forever, and she finally did. It was an amazing show! At the Hotel Cafe, which is a really small restaurant (hence the crappy photo. No light, no flash photography). She did a great show, and I am so happy I finally got to see her.

Missy Higgins is a singer/songwriter from Australia, go check out her website

Me, Svempa and Tarby went to see Misfits at the House of Blues in Hollywood last night. It was probably the worst show I’ve seen in a very long time, if not ever. These guys a celebrating their 30th year as a band… So what the hell did they do all these years?! They sure as hell didn’t rehears. And I think the drummer was the only original member, if that.

Well, it is nice to have seen them, and we at least got some great food at the Saddle Ranch. But hopefully I can find a ticket to Social Distortion to get some revenge. And Svempa too, only Tarby has a ticket.

Tarby told me that when Misfits first started playing, in ‘77, they were these monstrous guys, big as hell, tall and buff. That was sort of their trademark. But I guess as the members dropped off, so did that trademark. Apparently one of the credentials to try out for the band was that you’d have to be really tall and big… The current vocalist is really short and chubby, the guitar player was like a guitar string himself… and the drummer. Well, he was pretty ripped actually. No idea how tall he was. Hah!

Var pa en festival som heter Rock the Bells i San Bernadino for ett par veckor sen. Skitkul, och massor med bra band, underbart vader (det var utomhus) och massor med kul folk. (Massor med folk). Vi sag Rage Against the Machine, Wu Tang Clan, Cypress Hill, Nas osv osv. Skitbra tillstallning, vi hade VIP, sa det var ju bra med. Kul att se RATM igen, var ett bra tag sen. Hultsfred ‘99 eller nat.

Har aven varit pa Projekt Revolution for nan vecka sen. Det var Linkin Park, HIM, My Chemical Romance, Taking Back Sunday, Placebo, Saosin m.m. och jag traffade bassisten fran Linkin Park inne pa VIP-omradet efter deras spelning! Wohoo! Nar vi skulle in pa omradet gick vi in via VIP-ingangen med var bekanta som jobbar for Live Nation som arrangerar allting, for vara biljetter hade inte kommit annu. Vi hade bara VIP-passen, men man maste ha sjalva biljetten till konserten for att ta sig dit. Sa hon meckade in oss. Nar vi star vid entren star David Krumholtz fran TV-serien Numb3rs dar. Han ar skrattar och sager till sin kompis att han inte kommer in, for han har sina VIP-pass, men ingen biljett. Kandistatt i Jespers liv…! Min nya kompis. :D (Jag hoppas du forstar sarkasmen har, annars tycker du nog inte om mig mer). Hursomhelst sa var det skitkul, varmt som sjutton och gratis dryck. Vi far alltid nan sorts latsaspengar som stallet har som man kan anvanda i baren. Valdigt lampligt, och lite konstigt.

Forra helgen var vi pa ZZ Top, The Pretenders, Stray Cats och en massa fler band… Jesper goes Old School. Det var skitkul! Otroligt att ZZ Top-gubbarna lever an. De hade solglasogon och sina skagg, sa de sag lika ut som alltid. Men vid t.ex. ett gitarrsolo da kamerorna zoomade in handerna, om man kikade upp pa monitorerna da kunde man se hur gamla handerna sag ut. Men dom lat precis lika bra, om faktiskt inte battre nu. Rosten nar han pratade, laid-back attityden och rock’n'roll/blues i solen… helt underbart! Vi tillbringade en hel del tid pa VIP-omradet under tillstallningen sa Brian (som fixar allting hela tiden, du trodde val inte att jag kande alla heller? Jag bara lallar med jag.) var tvungen att jobba pa sitt natverk och prata in sig hos alla. Tydligen var alla viktiga fran hans bransch dar, vilket var storsta anledningen till att han ens ville dit. Dar traffade jag en kille jag tror stotte pa mig… Han jobbade for Microsoft. Och hans kompis kunde ett par snuskiga meningar pa svenska. Mystisk duo.

Sen blev jag trakasserad av nan javla Arme-pitt, han var med i US Navy eller nat sant, pratade om krig och hur haftig han var. Sen trollade han, sen gick han. Han var typ 20 ar. Tragiskt.

Sen fixade Brians kompisar (dom dar “viktiga manniskorna”) hotell at oss nara omradet, dar dom sjalva bodde, sa det blev lite nervarnings-party dar. Det var vi och alla vuxna, haha. Vi vaknade nar chefinnans pojkvan kom in med kaffe och snask till oss.

Jag kom precis hem fran The Wiltern nere i Downtown efter att ha sett Staind’s frontman Aaron Lewis spelat. Han ar pa akustisk solo turne, dar han spelar mest Staind-latar. Och dra mig baklanges pa en plastget och sjung mig Raven overraskar grisen vad bra det var! Jag vet att jag sager det om de flesta konserter, antagligen for att jag gar och ser saker jag gillar, men… Det har var nagot alldeles extra.

Att se honom helt sjalv pa scenen, med en akustisk gitarr och en mikrofon. Hans texter verkligen gick igenom brostet, genom muskel och ben, och det enormt starka vemod i hans rost nar han tar i pa det hoga registret far en helt oppen vag till hjartat for att skara stora bitar ur det, for att sedan lamna det att grata sig till somns. Han sjunger om hur hans dotter grater for att han ar borta sa mycket nar han spelar, om hur nara vanner raddat honom ur svara tider, bl.a. i den nya sangen Angel, en sang han inte ens gjort fardigt,fragar han sig om han verkligen ar vard den angel han blivit valsignad med.

Jag filmade det en del av konserten med min mobiltelefon. Skitkass kvalite antar jag, men jag ska skicka upp nanting i det har inlagget sen om det ar bra nog.

Photo courtesy Cary Barnhard @ Heatbeat.com.

Efter det var det ett band med en väldigt medioker sångerska, men fy Farao vilken trummis! Han hade en sån rytm i kroppen, och drog ut på sånna resor med sina pinnar, att jag ibland undrade hur fan han skulle hitta hem. “Syns vid refrängen” sa han, och drog. Men han landade alltid rätt, och snyggt. Väldigt, väldigt bra!

Nästa akt var en väldigt intressant trio. Tre tjejer, sångerskan väldigt stor, spelade gitarr och stirrade rakt ut i luften. Basisten kunde spela, hon körde t.o.m. bandlöst. Och hon kunde alla poser, i sina klackar. Haha. Och trummisen, en liten piga bakom ett enormt trumset. Stenhårt, stenrakt på hi-haten, hoppade och studsade med den lilla kraft hon träffade kaggen med, och tappade pinnarna lite hipp som happ. Kul hade dom.

Sen åkte vi hem, och åt pizza från restaurangen vi åt vid innan spelningen, under bilfärden hem. BBQ Chicken. Mums.

Vi såg Incubus igår, på Greek Theatre. Skitbra! Ljudet var helt fantastiskt, stället är uppbyggt så bra, så det gynnar verkligen. Utomhus, som en gammal… umm… grekisk teater. Vi kom dit lite sent, för vi åkte först till fel arena, så vi missade en hel del. Och förbandet förstås. Komiskt, olyckligt, men nog fan fick jag se Incubus. Parkera på Press-sektionen fick vi med! Vi hade fått parleringsbiljetter av en “insider”. Kontakter… ;). Men dom hade hunnit stängt Will Call, där vi skulle hämta ut dom. Men då var dom hyggliga och lät oss stå där. Klockrent, alla andra stackare var inklämda, dubbelparkerade och dana… Muha!

Photo courtesy http://www.kaleochurch.com/.

Vi var och såg på Deftones för några dagar sen, eller en vecka sen. Vi missade ju dom i London när vi var där, då dom ställde in. Men nu fick vi verkligen revansch! Fy sjutton vad bra dom var! Förbandet var väl sådär, minns inte vad dom hette. Men Chino satte sång bättre än jag hört någonsin. Full av energi, inte mycket snack, bara totalt ös.

De höll sig mest till de gamla klassikerna, och slängde in några nyare låtar, många otippade faktiskt. Förutom Hole in the Earth förstås. Men som sagt, fruktansvärt bra! Tack!

Photo courtesy Smother Magazine.

Allas våran Andreas Tengström fick hoppa in som konferencier, och han tog chansen att ge grabben med gröna mössan och kepsen ett sanningens ord om att man inte ska sitta uppe i sofforna när banden lirar. Minsann, bra jobbat Andreas!

Silver Devil’s Otto, Mackan, Löva, Claes och Berka tröck ner oss i skorna från första, tunga och nerstämda riff. Grabbarna har inte spelat live sen sist jag såg dom, för ett och ett halvt år sen… Och det märktes. Det märktes på så sätt att dom alla väntat så länge på att få hälla ut sin bly över folkmassan, att visa vad Södehamns Stoner Rock grabbar gått och sugit på så länge.

Nya låtar, en front line som öste mer än dom öst förut, en väl bekommen svajarm, och en härlig effekt för Löva’s sång. Sång som var säkrare än någonsin. En attityd som lyste igenom, och som vuxit mycket. Sång med stöd från Otto’s ömsom stämma, ömsom fotbolls’… Och allt detta, med en pojke med nyfunnen energi och styrka, med en bastrumma i sin ena hand, och en koskälla en den andra… Tröck dom ned oss i skorna. Tack. Ge mig skiva, ge mig plats i front linen. Och giv mig en kyss.

Jag och Diana nar vi var i London och skulle se Deftones. Men dom stallde in. Fina saker fick vi se iaf, bl.a. de inhemska pojkarna John och Ali, som vi larde kanna i Los Angeles. Dom visade oss nagra fina horn av staden.