Silver Devil visar sin tyngd

Ikväll spelade Silver Devil, ett av flera lokala band, på Ferdinand i Söderhamn. Marcus, som är min (Field’s) trummis, spelar trummor med dom. Jag och min gode vän Tomas var där och dansade bland minnena av denna väl använda lokal, och först ut var just Silver Devil.

Allas våran Andreas Tengström fick hoppa in som konferencier, och han tog chansen att ge grabben med gröna mössan och kepsen ett sanningens ord om att man inte ska sitta uppe i sofforna när banden lirar. Minsann, bra jobbat Andreas!

Silver Devil’s Otto, Mackan, Löva, Claes och Berka tröck ner oss i skorna från första, tunga och nerstämda riff. Grabbarna har inte spelat live sen sist jag såg dom, för ett och ett halvt år sen… Och det märktes. Det märktes på så sätt att dom alla väntat så länge på att få hälla ut sin bly över folkmassan, att visa vad Södehamns Stoner Rock grabbar gått och sugit på så länge.

Nya låtar, en front line som öste mer än dom öst förut, en väl bekommen svajarm, och en härlig effekt för Löva’s sång. Sång som var säkrare än någonsin. En attityd som lyste igenom, och som vuxit mycket. Sång med stöd från Otto’s ömsom stämma, ömsom fotbolls’… Och allt detta, med en pojke med nyfunnen energi och styrka, med en bastrumma i sin ena hand, och en koskälla en den andra… Tröck dom ned oss i skorna. Tack. Ge mig skiva, ge mig plats i front linen. Och giv mig en kyss.